Rovans historia
Rova är en mycket gammal kulturväxt i Norden och har odlats under århundraden.
Rovor nämns i skrift i de svenska landskapslagarna från slutet av 1200- eller början av 1300-talet, men kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.
Rovor var lättodlade, gav stort skördeutbyte, var vitaminrika och utgjorde basföda för människorna men också foder till djuren. De odlades på åkrar, i kålgårdar och på svedjad mark. När potatis började odlas i större skala från sekelskiftet 1700-1800-talet så minskade rovans betydelse som livsmedel men ökade som djurfoder.
Det finns flera former och storlekar av rova såsom rundrovor, långrovor, korovor, svedjerovor, skålrovor och majrovor.
Idag är det vanligen majrovorna som finns att få tag på i fröhandeln men även några andra typer finns att tillgå i välsorterade fröbutiker.
Under Programmet för Odlads Mångfalds (POMs) Fröupprop kom det in många olika typer av rovor som hade bevarandeodlats på gårdar och i trädgårdar under generationer. De bevaras idag i den nordiska genbanken NordGen och inom Föreningen Sesam, och en del av dessa rovor börjar nu få en renässans.
Rovor har och kan användas på en mängd olika sätt, en del beroende på sort. De kan ätas råa som tilltugg, i sallader, rårivna tillsammans med lingon eller syras. De kan avnjutas stekta i skivor på stekpannan eller helstekta, rostade eller bakade i ugn. Lättkokta, eller mjukkokta för mos, och de kan blandas i bröd, soppor och grytor.
Späd blast kan ätas som sallad eller syras, och den grövre blasten kan torkas och ges till djuren.
I äldre tider gjorde man rovlyktor av urgröpta rovor